ibland blir jag så ledsen över att jag inte kan berätta hela historien. jag observerade henne ganska länge. vid två olika tillfällen med två timmars mellanrum. hon hade ett lite sorgligt uttryck som man bara såg när hon inte var medveten om att vara observerad. men så fort det kom någon potentiell kund sken hon upp i ett lysande daniel westling-påklistrat leende.

jag vet inte varför det var så svårt att fotografera. hon fick säkert jättebra betalt för att stå där, men jag kände mig ändå utnyttjande på något sätt.. som jag aldrig brukar känna när jag tar en bild på gatan… jag vågade bara ta tre bilder sen var jag tvungen att gå..

det är lustigt det där.