Sunday, 5 April 2009.
Jag hade glömt hur vackert ett öde Uppsala är.
Oavsett hur man påverkats och vad för relation man har till staden, så är det något oerhört romantisk med den öde regndisiga gågatan och det folktomma busstorget. Jag älskar minnet av trötta steg på fyrkantiga gatplattor iklädd festsvettig skjorta och flickparfymsdoftande halsduk. Jag älskar den inre syn jag har framför mig av en märklig efterfest i ett minimalt studentrum, ölen på alkoholisternas Palermo, den förlorade sjalen, den förlorade vännen och euforin. Men hur mycket jag än älskar och hur mycket jag än minns kan jag ändå inte låta bli att tänka att kapitlet är avslutat, dörren stängd och rullgardinen nere.
Så mycket har hänt i den där jävla stan, och ibland önskar jag nästan att det kunde hända igen. Men efter att, lätt bakis och upprymd, ha promenerat hela vägen från Rackarberget till kontoret i Hornstull inser jag att det är här jag hör hemma, sent en kväll jobbandes framför min dator med 5 espressointorkade koppar spridda runt omkring mig. Tiden för den unge ansvarslöse och oförstående studenten i ett regndisigt Uppsala är förbi. Det krävdes att jag nästan två år senare fick återuppleva det som en gång varit, för att äntligen kunna släppa den ångest som varit så starkt förknippad med min gråa hemstad.
Translation: I was at a fun party yesterday.
Håkan Hellström – Ramlar. Den här låten är på så många sätt, så starkt förknippad med min tid som student att det bara finns ett enda självklart val ikväll.
