Monday, 9 March 2009.
Nu har jag sett Revolutionary Road. Som jag har längtat. Sen jag läst en liten notis om den i Nöjesguiden har jag sett fram emot ännu en film som är riktad till mig. Revolutionary Road och Vicky Christina Barcelona. Det är konstigt på något sätt att dom ska komma så snart efter varandra, två filmer som känns direkt skapade för mig och för att inspirera mig till att leva det liv som jag vill leva. Fast det slår mig att troligtvis är det nog så, att jag bara råkar vara ett “barn av min tid”. Så var man alltså som alla andra ändå. Jaja, som den tråkige, ooriginelle och ospännande man jag är, får jag väl återvända till min enkla espresso på mitt favoritcafé på Rörstrandsgatan i stockholm, i väntan på att flytta till Paris.
Kvällens soundtrack. Det bästa med youtube måste vara arkivet av gamla jazzklipp från 60-talet.
Translation: See Revolutionary Road.
