Jag svär att småkryp älskar mig. Det är väl fint att bli älskad, och jag måste ju erkänna att jag gillar uppmärksamheten, men det här har gått till överdrift. Ingenting spelar någon roll, sitter jag runt ett bord fullt med god mat och smaskiga vänner, har jag en ständig svärm av mygg runt mig.
Igår låg jag och tittade upp i himlen, och jag svär att den här svärmen följde efter mig. Hela tiden. Rakt ovanför. Spikrak linje.
Min fina vän hanna blundar på väg till kollot. Det är precis vad jag själv ska göra nu, efter en fantastisk kväll i solnedgången på en bortglömd klippa i vitabergsparken med folköl, och vaggvisor i lekparkens gungor.
Translation: The evening sun in stockholm is beautiful.
Om 4 timmar är jag på väg till barnens ö på barnfritt kollo. Det ska bli så sjukt roligt, vi ska leka lekar, klättra i träd, grilla, sitta hela natten och berätta spökhistorier och nattbada. Bilderna är från onsdagens f12förfest.
Translation: Tonight I’m going to an adult children’s camp. It’s going to be fun.
Ibland tänker jag att jag är unik. Sen går jag in på nån av alla bloggar jag försöker läsa för att bli inspirerad, och inser att allt jag gör och tänker kommer någon annanstans ifrån. Det finns alltid nån som gör samma bilder som jag, som ser ut som jag, lever samma liv som jag, lyssnar på samma musik som jag. Jag är numera tillfreds med det. Det är ok.
Så.
Nyss lagade jag cocktailtomatsoppa. Inspirationen fick jag från en blogg som jag läser ibland. Rent och skärt plagiat. Jag bytte röda mot gula tomater och ruccolan mot persilja. Glömde valnötterna så jag stoppade i lite sesamfrön och pinjenötter. Ja och så hade jag i lammkorv bara för att det är så gott. Ja just, lammkorvidén är snodd av viktor, så det var inte heller originellt.
Translation: I stole this tomatosouprecipe. But it’s good.
för några veckor sedan ringde dennis och frågade om jag ville vara med i hans bildbyrå. det ville jag. så nu är jag där.
bland annat innebär det här att vem som helst kan betala en liten summa till dom och så får man en fin print i brevlådan någon dag senare. visserligen innebär det väl egentligen lite mer än så.
men det räcker nästan med den väldigt fina idé att sälja bilder, inte bara till företag utan även till privatpersoner som tycker om vackra bilder. jag är väldigt glad över att få vara med.
ok. jag erkänner. mitt facebookanvändande har hittills varit strictly business, hålla kontakten, kyskt och .. ja .. tråkigt .. användbart. men tråkigt.
igår på f12 upplyste mina vänner, som tydligen inte riktigt är lika oskuldsfulla som jag, mig om en helt ny (??) aktivitet. ja. jag är trög. jag borde väl fattat det för länge sen. visst har jag gjort ett och annat gästinhopp in i det förbjudna stalkandet men alltid med folk jag känner eller är på väg att lära känna. men att stalka helt random….
för några timmar sen klickade jag darrhänt på min första random profil… två timmar fastnade jag. två timmar av bilderbläddrande, läsande, lyssnande. det är lite scary faktiskt. det här är en person som verkar gå på liknande ställen som jag, verkar ha vänner som säkert skulle kunna vara mina vänner. hon har till och med en länk på sin blogg till en av mina favoritfotografer, lina. vi har alldeles säkert setts ute någon gång. det kanske var hon som blinkade förbi förra onsdagen på f12 när jag tagit min andra drink. vem vet. förmodligen får jag aldrig veta.
Det var en sjukt fin kväll, den där söndagen i London.
Translation: Funny. We were five. But you can only see two. That’s how it is sometimes. Inga, Cati and Alice. It was a fantastic evening, that sunday night in London.
Som jag skrivit tidigare finns det en stor nackdel med att ha otroligt kul. Det jag upplever just nu är något som förmodligen bäst kan beskrivas som en “come-down”. Nedstämdhet, trötthet, mild apati och extrem törst. Dessutom har jag extremt tråkigt. Min teori är att det jag upplever är något så enkelt som abstinens.
Därmed är det bevisat: Att ha kul är en drog, man blir hög, men kraschar när effekten är över och har man en gång fått en ordentlig dos kan man döda för att få mer.
Translation: Fun is the new drug. Now I’m suffering a comedown..
Idag händer det. Galet. Jag mobilbloggar. Varför? för att skryta.
Jag sitter på en buss med alessandro och om några timmar sitter vi på en pub i London med en pint i handen, skrålande irländska folksånger. Hej då kalla juniregn. Hej lite mindre kalla londonrusk.
